Barth arbetar med Intet som motiv i den uttalade avsikten att åstadkomma Något, i detta fall en begynnande insiktsprocess med det egna seendet som fokus. Detta kan låta som grundreceptet för tämligen tråkiga bilder, och flertalet av hennes verk är provocerande innehållslösa. Den suddiga ögonblicksbilden av träden utanför hennes ateljéfönster, telefontrådarna som korsar luften eller (som i den nya utställningen) enstaka blommor i glasburkar och flaskor, allt pekar i riktning mot ett konstnärskap som skyr de pretentiösa gesterna. Man förknippar gärna Uta Barths verk med en rörelse bort från såväl fotografiets berättande tradition och måleriets tunga arv av form- och färgexperiment. Hon söker en tredje väg som styr vid sidan av alla rigida program och filosofiska konventioner.Om någon frågar varför jag fotograferar så har jag ett enkelt svar att ge. Det är mitt enda sätt att kommunicerar där jag känner att jag når folk genom mig själv. Först måste jag nå mig själv.
Det kanske låter märkligt men jag kommunicerar med mig själv. På det sättet får jag en bekräftelse på att saker och ting finns. Det är som att leta svar på en fråga som jag inte vet hur den lyder.
Kanske är en bra bild alltid tidlös. Det är svårt att se att titta på en bild och bli berörd av den, när det enda man ser är svunnen tid. Det kan vara roligt att se åren och årtiondena som gått, men räcker inte om bilden ska kunna bli betraktarens. Ja, för det är det viktiga.
Det som intresserar oss som människor är det som vi inte har kommit ifatt riktigt ännu med vår medvetenhet.
Fotografi är stulen tid.
En bra bild tillhör betraktaren på samma sätt som en bild tillhör någon annan när den inte berör.
Man läser inte bilder för att förstå en annan människa. Man läser dem för att förstå sig själv.
Använt i urbana eller mer eller mindre täta sociala miljöer öppnar panoramaformatet ett bildrum som är komplex, med starka kontraster mellan för- och bakgrund, det nära och avlägsna, och där all dynamik äger rum i horisontalled. Kameran tar så att säga stora tuggor av omvärldens skeenden. Kompositionsprincipen bygger med nödvändighet på spridning i sidled i stället för fokus på en enda punkt./.../ Kanske implicerar panoramaformatet särskilda effekter också en moral - att en och samma bild kan rymma så mycket ödslighet och så mycket obändligt liv.
